onsdag 6 juli 2011

Gastronomi i Saint Jean de Buèges

Saint Jean de Buèges heter en medeltida by i Buègesdalen (La Buèges är en flod). Jag upptäckte den för några månader sedan av misstag. Eftersom jag har aldrig skaffat GPS och inte heller har någon iphone, är jag helt beroende av kartor för att orientera mig. Nackdelen är att man ibland gör  många kilometrar i onödan. Fördelen: att man hamnar oförhappandes i pärlor som Saint Jean.


Invånarantal: 200. Slott från medeltiden, i ruiner men  effektullt placerat i byns topp. Dit leder en slingrande gata kantad av stenfasader och blommor. Ingen aerobisk prestation , det tar bara fem minuter.

Jag vet ingenting om byns historia. Där finns inte något museum eller stadsarkiv. Faktum är att byns webbsajt, under fliken "Historia", återger information från Wikipedia...

Man känner historiens vingslag när man klättrar uppför gatan för att se slottet på nära håll, men vilken historia? Ingen känd politiker är född här, inte heller någon författare, komiker eller rugbyspelare. Berömdheterna lyser med sin frånvaro och historien tycks vara som sagt,  känd bara i stora drag. En viss baron byggde slottet, en annan förstörde det, en tredje adlig person köpte upp det för att reformera det. På 1800-talet hamnade det i en rik borgares ägo, vilket säger en del om Frankrikes sociala historia.

Och eftersom inga skyltar distraherar besökaren med upplysningar av typ "Här föddes J.M. de Fougairolles, etnolog och poet", "I detta hus tillbringade Marskalk Joffre natten" eller "Här uppfanns, en minnesvärd kväll 1897, den dubbelfermenterade getosten", så kan man njuta för fulla drag av byns atmosfär.


Det är den urtypiska sydfranska byn, med inte kyrkan utan fontänen mitt i den, runt fontänen ett litet torg, kantat av kafébord, det hela skyddat från solen av lummiga plataner. En porlande liten vattenström passerar byn diskret  (det vore överdrivet att säga att den delar den), inte så mycket en flod som en förevändning för två små stillfulla stenbroar.

Går man 50 meter åt ena hållet hittar man kyrkan, romansk som brukligt är, går man åt andra hållet hamnar man på La Cave Cooperative, en institution i varje by (vinböndernas kooperativ, som jäser, lagrar och buteljerar traktens produktion).

Och därmed har man sett allt. Nåja, frånsett den höga klippan som reser sig till höger, butiken med hantverk och studieföreningen som erbjuder musikkurser en kväll i veckan.

Det enda kaféet heter "Café du Chateau" och har man väl satt sig där, under platanerna, så vill man aldrig resa sig igen. Har man kommit hit för att  se Sydfrankrike så har man inte heller någon anledning att röra sig från fläcken: en mer autentisk upplevelse lär man inte få, hur många mil man än reser, hur många rikt illustrerade guideböcker man än införskaffar.


Förra söndagen firade man där, som alltid i juli, Den Languedocska Gastronomins Fest. Festen bestod i ett par orkestrar som spelade dels medeltida dels jazzmusik. Gastronomin representerades av fem kända krogar från regionen, var och en med sitt stånd, samt några vinproducenter.

Om ni tror att det bara var att gå fram och begära en portion mat och sedan betala så tror ni fel. Så enkelt går det inte till vid sådana tillställningar. Modellen (som tillämpas på alla sorters vinprovningsdagar och matdegustationer) är  att man köper ett häfte med kuponger och sedan betalar man med dessa. Fördelen för arrangören är  att man tvingar besökaren att konsumera för minst en viss summa pengar. Nåja, det kanske förenklar administrationen också. I priset brukar ingå ett vinglas (som man sedan behåller) samt bestick.

Maten serveras i mycket små portioner, en tredje eller fjärdedel av en normal, men priset är också därefter: 3-4 euro istället för 15-20. Man kan alltså provsmaka flera olika delikatesser, som "escalope de foie gras med hallon" eller "ankbröst med tryffelravioli". Är man inte mätt så är det bara att lösa ännu ett kuponghäfte... Varken korvstånd eller hamburgerbar gives i byn...



Byns katt lämnar sopsäcken efter lyckad degustation

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar